Folkmassan, eliten och rebellerna: teorin om “hjärntvätt” (2022)

Förtvivlan är typiskt för de som inte förstår ondskans orsaker, inte ser någon utväg och är oförmögna att kämpa. Det moderna industriproletariatet tillhör inte kategorin av sådana klasser.
 — V. I. Lenin, 1910. ^[1]

Om ni vill ha en bild av framtiden så kan ni föreställa er en stövel som stampar på ett människoansikte — för alltid.
 — O’Brien, den triumferande antagonisten i George Orwells 1984, 1948. ^[2]

Innehåll

• Introduktion
• Det borgerliga proletariatet
• George Orwells mycket brittiska antisemitism
• Karl Marx, Tupac Shakur och “judefrågan”
• Strategi och fantasi
• En väg ut

Introduktion

Jag har blivit väldigt skeptisk till begreppet “hjärntvätt”. Under de senaste månaderna har denna skepsis till och med bubblat över till mer öppen och explicit oenighet med välmenande personer inom den Marxist-Leninistiska sfären. Jag har ofta svårt att förklara kortfattat varför jag blir alltmer fientlig till att teorin nästan alltid obestritt får företräde — för det är en väldigt omfattande och komplett teori, trots att den sällan utsätts för korsförhör. Eftersom jag är aktiv i projektet att dokumentera och avslöja narrativ inom grymhetspropaganda så tenderar min antagonism att skapa förvirring. I den här essän tänker jag försöka ge en systematisk förklaring till varför jag tror att vi i princip borde överge begreppet “hjärntvätt” i sin helhet och vad jag tror är den korrekta ersättaren för det vid varje tillfälle: begreppet licensiering.

Här talar jag inte som en utomstående. För inte så länge sedan skrev jag en uppsats som hette “Hjärntvätt” och den var inte mer än en hycklerianklagelse: Västerlänningar anklagar allihopa i fientliga nationer för att vara offer för “hjärntvätt”, men hur är det med deras egna? ^[3] Jag försökte illustrera, genom att hänvisa till verifierbara incidenter med stor historisk betydelse, de huvudsakliga egenskaperna i den moderna västerländska propagandastrategin. Jag lyfte också fram det historiska ursprunget till termen “hjärntvätt” i det journalistiska arbetet av den hemliga CIA-agenten Edward Hunter. Men min protest mot användandet av termen var mycket mildare, endast begränsad till en distansering från mitt håll från okritiskt användande av termen genom att konsekvent använda den inom citationstecken. I efterhand så kan min strategi summeras som ett försök att expandera omfattningen för begreppet med hoppet om att det kanske skulle få en mer universell och självkritisk karaktär.

Min nuvarande strategi utgör inte en brytning med mitt tidigare försök utan den är istället en slags radikalisering av det. Kort sagt så kommer denna essä argumentera för att “hjärntvätt” som en politisk teori delar upp samhället i tre åtskilda läger: 1) en grupp elitistiska manipulatörer, 2) stora folkmassor under deras kontroll och 3) en rebellisk grupp av upplysta kritiker (vilket personen som anklagar någon för att vara “hjärntvättad” implicit alltid tillhör, eftersom de varken är ovetandes eller stödjande). En osagd premiss för denna politiska teori är att det som bestämmer vilket av dessa läger en viss individ tillhör är en blandning av intellektuell upplysthet och moralisk renhet. Intet överraskande så går denna, enbart ideologiska, tredelade division inte att med lätthet förena med en marxistisk klassanalys. I själva verket döljer den det sistnämnda, med katastrofala följder för den politiska strategin. Men så fort vi får förståelse för problemet så blir vägen ut tydlig.

Det borgerliga proletariatet

Det engelska proletariatet förborgerligas faktiskt allt mera, så att denna den mest borgerliga av alla nationer tydligen sist och slutligen tycks leda det hela därhän, att det vid sidan av bourgeoisin skall finnas en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat.
 — Lenin (1916) som citerar korrespondens från Engels till Marx (1858). ^[4]

(Och alla trodde på honom?)
Jag tror inte att någon faktiskt trodde på det.
Han bara sa det … och ingen hade balle nog att trotsa honom.
 — Kapten Garrett till Billy Bones, Black Sails, XXXIII. ^[5]

Alla som jobbar inom motpropaganda kan vittna om en märkvärdig upplevelse: vi lägger timmar på noggrann efterforskning, samlar en felfri uppsättning resurser som undergräver något krigshetsigt narrativ och delar det ivrigt med någon som hävdar att de fördömer rasism i alla dess former — t.ex. en frispråkig motståndare till västvärldens så kallade “krig mot terrorismen”. Helt oväntat så får vi en respons som ligger någonstans mellan kylig återhållsamhet och direkt fientlighet. Vad är det som händer?

Från vårt perspektiv så ger vi vatten till en person som har självidentifierat sig som törstig, men ändå reagerar de som om vi försökte förgifta dem! I en handvändning så försvarar de samma institutioner vars lögner de fördömde bara några ögonblick tidigare. Vid det här laget så förvandlas denna känsla av stolthet som följer av att ha lyckats se igenom propagandan och pussla ihop en tillfredsställande historisk berättelse till dess exakta motsats: en känsla av ett förkrossande nederlag. Som respons till denna bittra upplevelse så slår många forskare bakut — seriösa människor, med lång erfarenhet av att läsa och skriva, och ibland även sådana med publikationer! De bestämmer sig för att människor har blivit så pass “hjärntvättade” att de inte längre går att prata eller resonera med. De “inser” att mästarna av propaganda är mycket mer framgångsrika än vi först anade: vi är tydligen inte David som slåss mot Goliat, utan snarare mer som en myra som står inför en asteroid.

Samma nyfikna natur som först ledde dem till att nysta upp krigspropaganda börjar nära ett ännu större psyko-historiskt narrativ och nihilismen får fäste. Den tragiska cykeln börjar verka evig: oskyldiga, välmenande och flitiga människor blir, om och om igen, illvilligt lurade av en ny skurk bakom kulisserna — infödda, svarta, spanska, judiska, sovjetska, vietnamesiska, kubanska, serbiska, muslimska, libyska, syriska, koreanska, venezuelanska, ryska, kinesiska. Endast genom kraften av propaganda och massmedia så faller folket hjälplöst offer för hatet och går ut i krig, trots att priset att betala är oerhört högt för oss själva, våra älskade, och våra ideal (religion, miljön, etc.). Sorgligt nog så har vår medfödda mänskliga benägenhet att “hata den andre” förseglat vårt öde som samhälle… eller något i den stilen.

Jag tänker argumentera för att detta narrativ är nonsens. Det försöker presentera något som universellt och evigt när det egentligen är något specifikt och övergående. Kortfattat: Västerlänningar är inte hjälplösa och oskyldiga människor vars hjärnor blir injicerade med grymhetspropaganda, som i science fiction; generellt är de självbelåtna borgerliga proletärer som förnuftigt söker upp så mycket rasistisk propaganda som de kan få tag på. Det här är för att det i grund och botten får dem att må bättre över vilka de är och hur de lever. De psykiska och materiella kostnaderna är värda fördelarna, rationellt sett. För de antiimperialister som inte deltar i denna orgy av främlingsfientlighet — och här inkluderar jag mig själv — så har vi vår egna elitistiska tröst: vi accepterar tragedin med massor av lättlurade “sheeple” (människofår) som faller offer för listig propaganda så att vi kan smickra oss själva för att vara smarta nog att själva ha övervunnit den. Ju mer vi fördömer samhällets dumhet, desto smartare känner vi oss i jämförelse.

Men förvärrar jag inte bara problemet, och skapar mer hopplöshet, genom att kritisera kritikerna på ett sätt som ger sken av att ingen undgår ideologiskt självberöm? Jag tror inte det. Paradoxalt nog så för det oss tillbaka till en jämnare spelplan som är rik på fler möjligheter.

Det rådande populistiska narrativet gör Folket (i väst) oskyldiga genom att stämpla dem som fullkomligt dumma och naiva; jag vänder på ekvationen och kräver ett marxistiskt narrativ istället: västerlänningar är villigt delaktiga i västvärldens brott eftersom de instinktivt och helt korrekt förstår att de står till gagn som en klass (som ett globalt borgerligt proletariat) av exploateringen som möjliggörs på grund av deras militär och propaganda: organ för tvång och samtycke. ^[6] Vi är inte så dumma som vi verkar vara. Detta betyder att man kan resonera med oss, att det finns en väg ut.

Inget av det här är menat att tona ned omfattningen av det västerländska propagandaprojektet. Jag har tillbringat nog med tid på att jaga ledtrådar om olika underrättelsefronter och deras planer för att veta att de är verkliga och har verkliga effekter. ^[7] Jag förnekar inte att utfallen som vi ser har stora incitament och upprätthålls både öppet och hemligt av diverse samhälleliga överbyggnader (polis, utbildning, kultur) eller att principfasta och effektiva sanningssägare har blivit lönnmördade. Jag avvisar bara den allmänna missuppfattningen att propaganda “tillverkar samtycke” (“Manufacturing Consent”, Chomsky) eller “uppfinner verkligheten” (“Inventing Reality”, Parenti), eftersom den överskattar den bedrift som propagandister åstadkommit och, genom att göra det, gömmer den verkliga materiella basen som historiskt till och med gjort fattiga arbetare i den imperialistiska kärnan delaktiga.

Begrepp som “tillverkar” och “uppfinner” föreslår ett påtvingande över och mot individens vilja. I motsats så tror jag att den västerländska propagandaprocessen bäst förstås genom “licensiering”: en moralisk licens ges till det borgerliga proletariatet så att de lönsamt ska kunna gå med på borgerliga strukturer utan att skamkänslorna blir för överväldigande. I denna alternativa redogörelse så är folk inte “hjärntvättade” i den meningen att de faktiskt inte tror på lögnerna, inte på det sätt som vi vanligtvis förstår tro. Det är mer korrekt att säga att de går med på dem, antingen entusiastiskt eller med viss tvekan, eftersom det faktiskt är deras optimala överlevnadsstrategi. När vi medger att tidshorisonten och ansvarsområdet inom vilka vi alla fattar våra beslut varierar, blir det mycket lättare att se hur deras val kan vara klokt och intelligent. Den upplyste kritikern kan plädera att om vi alla skulle gå samman och fördöma status quo i kör så skulle vi bli oerhört belönade, men den genomsnittlige arbetaren i första världen kan man inte anklaga för naivitet när denne föredrar att hålla en låg profil, särskilt efter att ha fått höra — ofta av samma kritiker — så många dystra berättelser om mord och bestraffning och om hur varje försök till radikal förändring alltid gått snett.

För att nyansera vår förståelse av denna process kan vi här hämta från en större tradition: motkritiken av konsumismen. Nyhetsmedia — inklusive grymhetspropagandan — är nämligen i sig en konsumentprodukt; vi väljer den från en digital butikshylla på samma sätt som vi väljer godis eller en roman. Vad den här kritiska traditionen fokuserar på är den underliga harmoniska samexistensen av 1) en oupphörlig marknadsföring som uppmanar oss att spendera vår inkomst på en myriad av produkter och 2) svidande utskällningar av oss som kollektiv när vi unnar oss i dessa osedligheter. Västerländska regimer förtryckte brutalt kommunistiska organisatörer av alla slag, men franska teoretiker som rasade mot och ansåg vår vulgaritet bortom räddning lyckades på något sätt alltid hitta en tillräckligt fashionabel talarstol. Ibland, som med Pixars WALL-E, så kommer den masskonsumerade storsäljaren och predikan mot konsumismen i samma förpackning! I detta sociala kontext är det intressant och sällsynt att hitta försvarare av konsumismen som sådan. Dessa försvarare siktar inte på att försvara imperialismen eller hänsynslös miljöförstöring, utan istället försvara rationaliteten som ligger bakom det som ofta avfärdas som manipulation. Dessa tänkare lyfter fram hur folket har anklagats för att vara usla och närsynta i deras smak och beslutsförmåga så länge som det har funnits en ekonomisk elit som kan se ner på dem.

Betrakta Ellen Willis:

Om vita radikala är seriösa med revolution så måste de överge en massa ideologiskt skitsnack skapad av och för utbildade vita medelklassmän. Ett bra exempel på något som måste bort är den populära teorin om konsumismen. Många vänstertänkare har förklarat, nämnvärt Marcuse, hur denna teori hävdar att konsumenter är psykiskt manipulerade av massmedia att begära mer och mer konsumentvaror och därmed driver en ekonomi som är beroende av en konstant ökande försäljning. […] När en kvinna spenderar mycket tid och pengar på att dekorera sitt hem eller sig själv, eller jagar den senaste modellen av dammsugare, så är det inte ett passivt självunnande (för att inte tala om resultatet av psykisk manipulation) utan ett hälsosamt försök att hitta utlopp för sin egen kreativitet inom hennes avgränsade roll. ^[8]

Betrakta Tressie McMillan Cottom:

Gatekeeping är ett komplext arbete att hantera gränser som inte bara definierar andra utan också definierar oss själva. Statussymboler — silkeskläder, designerskor, lyxväskor — blir nycklarna för att låsa upp dessa portar. […] Du har ingen aning om vad du skulle göra om du vore fattig förrän du är fattig. Och inte periodiskt fattig eller formellt icke-fattig, utan född fattig, förväntad att vara fattig och behandlad av byråkratin, portvakter and välmenande myndigheter som fattig till din natur. Då, och endast då, kommer du att förstå det relativa värdet av en löjlig statussymbol för någon som intuitivt inser att de inte har råd att inte ha den. ^[9]

Betrakta Ishay Landa:

Liberal strategi kretsar regelbundet kring precis den övertygelsen att antifascism måste betyda att bromsa och späda ut så mycket som möjligt av massans politiska inflytande, sedd som en hetlevrad kraft som hotar att underminera den liberala demokratin, antingen genom att agera på sina egna impulser eller genom att drivas av hänsynslösa demagoger till ett vansinne av förstörelse. Med tanke på den förmodade “släktskapet mellan demokrati och diktatur” är det bästa receptet att se till att liberal demokrati förblir just det, liberal, genom att hålla den bestialiska massan möjligtvis belåten, men aldrig låta den löpa fritt på den sociala arenan. Mycket av vänsterteorin återspeglar denna oro i dess kritik av kulturindustrin och av masskonsumtionen, förstådd som en form av politisk indoktrinering, sinnesbedövning och pacifiering. ^[10]

Attityden som identifieras här av dessa tre författare i kontexten av “konsumismen” har förklaringsförmåga i det snävare sammanhanget av motpropaganda. Enligt min erfarenhet är det alltför ofta så att de mest ivrigaste och skarpaste kritikerna av propaganda blir cyniska, deprimerade och uppgivna. Deras interpersonella beteende blir nedlåtande och därmed motbjudande, och det leder till slut till att de saker som de till synes förespråkar framstår som hemska eller föga tilltalande. Enorma mängder av historisk kunskap borde vara ett vapen i händerna på våra bästa förkämpar mot CIA-propaganda, men dessa bokmalar brukar ofta vara de inom vårt läger som till slut är de mest övertygade om fiendens oundvikliga seger. Faktum är att de inte alls är olika jämfört med Marx svidande skiss från 1844 av Unghegelianerna:

sedan däremot den kritik […] utropat sig till den rena, slutgiltiga, absoluta, upplysta kritiken - sedan den i sitt spiritualistiska högmod reducerat hela den historiska utvecklingen till förhållandet mellan den övriga världen, som i motsats till kritiken framstår som “massan”, och kritiken själv - sedan den upplöst alla dogmatiska motsatser i den enda dogmatiska motsatsen mellan sin egen klokhet och världens dumhet […] - sedan den dagligen och stundligen bevisat sin egen förträfflighet i jämförelse med massans andliga fattigdom […] - sedan den låtit deklarera sin upphöjdhet, såväl över de mänskliga känslorna som över världen, vilka den i sin olympiska ensamhet blott då och då bevärdigas le åt och förhåna på olympiska gudars vis. ^[11]

Problemet här är, kort sagt, elitism. När den förmodas ha neutraliserats på något sätt genom att ha anammat ett kontrakulturellt etos så förblir den otyglad och förgiftar därmed dess omgivning. Lösningen, däremot, är inte att skygga ifrån att studera och avslöja borgerlig propaganda, utan att fördjupa och radikalisera vår förståelse av den. I mina ögon betyder det här att vi bör acceptera att det huvudsakliga sättet som propaganda säkrar makten idag — vare sig patriarkal eller antikommunistisk eller “vit makt”-relaterad eller miljömässig — är genom att ge en licens till folk att omfamna resignation som deras mest rationella val. Detta uppnås genom demoralisering. Den härskande klassen har fått mycket stöd från radikala tänkare med detta uppdrag ända sedan “hjärntvätt” blev “mainstream” som en politisk teori.

Låt oss se på ett specifikt exempel. Ett påstående som “Det pågår ett kulturellt folkmord på uigurer i Xinjiang” är helt enkelt overkligt för de flesta västerlänningar, nästan snudd på ren rappakalja. Orden i sig refererar faktiskt till existerande entiteter och geografier, men västerlänningar är inte bekanta med dem. Själva innehållet i uttalandet när det kommer ut är inte mer komplext eller nyanserat än “Kina dåligt” och de grundläggande misstagen som människor gör när de uttrycker sin “solidaritet” gör det här tydligt. Det här är inte ett klagomål på att dessa personer inte har studerat Kina nog — det finns ingen anledning att förvänta sig att de skulle studera Kina och i efterhand tror jag till en viss grad att det var ett misstag att personligen ha lagt så mycket tid på att försöka lära dem. Det är istället ett erkännande att de ivrigt svingar anklagelsen som ett vapen, att de i verkligheten är obrydda om sanningshalten i sig, eftersom den egentligen endast tjänar ett socialt syfte.

Vad är detta sociala syfte? Västerlänningar vill tro att andra ställen har det sämre, precis som amerikaner och kanadensare årligen smickrar sig själva genom att trycka ner varandras sönderfallande sjukvårdssystem, eller hur en frånskild kan fantisera sin före detta älskares blomstrande kärleksliv i hemlighet är miserabelt. Denna typ av “krabbmentalitet” är egentligen en sofistikerad copingstrategi anpassat för en miljö där ingen annan handling verkar möjlig. Kognitiv dissonans, av det slaget som till slut sporrar en till att bli intolerant mot det nuvarande läget och till handling, är initialt obekvämt och läskigt för alla. På det här sättet kan vi börja förstå nyttan som “offer” för propaganda har av att oaktsamt “sprida medvetenhet”. Deras ansträngningar matar ett propagandadis av kontroverser, skandaler och aktsamhet, som kväver all smärtsam optimism (eller avundsjuka) och påföljande pliktkänsla som man annars möjligtvis hade känt genom en snabbtitt på de fantastiska sakerna som sker någon annanstans. Människor “faller” inte offer för grymhetspropagandan; de söker ivrigt upp den, som en lugnande balsam.

Vi borde också fundera på hur vår upskattning av sofistikationen och totaliteten hos propagandaapparaten och dess pågående förtryck stämmer överens med den särskila typen av “kritisk” media som faktiskt får stor räckvidd, oftast universellt hyllat både i mainstreammedia och den kontrakulturella “vänstern”. Att kvinnor ständigt blir våldtagna och mördade på film anses vara en protest mot patriarkatet. Mörkhyade personer som blir sönderslitna av hundar, deras hemskaste trauman i deras historia rituellt återgestaltat i HD — är ett angrepp på vit överlägsenhet. Katastroffilmer insisterar på att världens undergång är oundviklig, att vi alla är medskyldiga i den ekologiska ödeläggningen för att vi inte drar vårt strå till stacken med att återvinna burkar — det här är miljökritik. Triumferande, snygga, karismatiska, “alfa”-män klättrar på den kriminella karriärstegen i deras respektive brottsimperium i högt påkostade tv-serier och blir belönade med de högsta utmärkelserna i sitt yrke — det här godtas som ett fördömande av kapitalismen. ^[12] Eileen Jones observerar insiktsfullt, om David Finchers Gone Girl:

Även fast jag kollade på den och ryste av avsky måste jag medge — Fincher har genomskådat oss. Han har listat ut hur man regelbundet imponerar på den samtida publiken, hur man visar den skrämmande sanningen om hur avskyvärda vi är på ett sätt som aldrig riktigt väcker genklang, genom att alternera mellan känslolöst underkännande effekter och sådana med ett konspiratoriskt flin som tar bort all slags udd. Han använder så ofta utsmyckningen i film noir för att demonstrera vår “uselhet”, men eftersom vi alla är perversa tillsammans så är det ju bara “uselheten” av en S&M-sexlek, så vem bryr sig? ^[13]

Denna licens att få känna sig förtvivlad men ändå alltid överlägsen finns i många former. Däremot så lärs det ut till många av oss i den engelskspråkiga världen väldigt tidigt i vår undervisning, i formen av en uppsättning metaforer från en allmänt saligförklarad Sankt George…

George Orwells mycket brittiska antisemitism

Farmen ägde tre hästar utom Clover. Det var fina, resliga djur, villiga i arbetet, men mycket dumma. De kom inte längre än till bokstaven B i alfabetet.
 — George Orwell, 1945. ^[14]

Läser du tillräckligt många böcker där personer som dig är förbrukningsvaror, eller är smuts, eller är tysta, frånvarande, eller värdelösa så påverkar det dig. Därför att konst gör världen, för den spelar roll, för den gör oss. Eller förgör oss.
 — Rebecca Solnit, 2015. ^[15]

Nuförtiden är Orwells rykte bland socialister i välförtjänta spillror. Åkallandent av hans gamla spöke som något slags eftersträvansvärt revolutionärt ideal — som en pålitlig motståndare mot “totalitarismen” — börjar mer och mer bli begravt under citat som bevisar att han i själva verket var en kolonialpolis, våldtäktsman, tjallare, rasist, stolt engelsman och så vidare. ^[16]

Men det går mycket bättre för hans verk. När en borgerlig stat gör sig påmind brukar även kommunistiska och antiimperialistiska kritiker inte kunna undgå att utsmycka sina stränga fördömanden med referenser till “Sanningsministeriet” eller “Storebror”. Begreppet om “författarens död” ger ett intellektuellt skydd: vi är alla bekanta med verket och det triggar igång några välbekanta och passande mentala bilder. Vad kan det göra för skada?

Låt oss börja med att otvetydigt konstatera att George Orwell definitivt var judeofob, vilket arbetet han utförde å brittiska underrättelsetjänstens vägnar direkt vittnar om:

Det finns ett märkbart och uppenbart överlapp i Orwells anteckningsbok mellan många av 1940-talets Londons framstående homosexuella, judiska och antikoloniala offentliga personer och de utpekade “krypto-kommunisterna”. Orwells fördomsfulla kommentarer fyller hans anteckningsbok över misstänkta. Judar är tydligt märkta (“polsk jude”, “engelsk jude”, “judinna”) medan andra är felmärkta (“Charlie Chaplin — jude?”). ^[17]

Emellertid måste detta förstås bortom simpel vedervilja. Orwell visar, trots allt, en allvarlig grad av sympati för Trotskij. I Djurfarmen jämförs alltid Trotskijfiguren (Snöboll) i positiv bemärkelse jämfört med Stalinfiguren (Napoleon). Och likaså i 1984, med avfällingen Goldstein i jämförelse med den härskande Storebror. För att då fullt förstå sättet som den Orwellska kritiken är antisemitisk är det nödvändigt att förstå förhållandet mellan antisemitism och judeofobi. Richard Levy förklarar:

Vad som orsakade myntandet av nyordet “antisemitism” var uppfattningen av ett förändrat förhållande mellan judar och människorna de levde omkring som de inte kunde beskriva som enbart “judeofobi” eller “judehat”. De upplevda behovet av ett nytt ord påverkade inte bara självidentifierade antisemiter. Utan det blev erkänt av judar och icke-judar över hela Europa och var européer än bosatte sig i världen.

Antisemitismen, som koncept och rörelse, var ett svar på den så kallade judefrågan, som i sig utlöstes av den anmärkningsvärda ekonomiska, kulturella och politiska uppstigningen av judar under 1800-talet och deras intåg i det allmäna europeiska livet. För några av människorna som bodde i deras närhet var denna hastiga ackumulering av makt olycksbådande hotfull. Vana vid att se judar endast som små mejslare, kättare, handlare och parasiter så blev de nu konfronterade av judiska politiska ledare, kulturella ledstjärnor, bankirer, industrikaptener, arméofficerare, professorer och chefer. När de nu inte längre var maktlösa och utomstående så ansågs judar som utövare av en smygfullt förvärvad makt.

Med fokus endast på de dramatiska framgångshistorierna så ignorerade detta perspektiv de tusentals fortsatt fattiga judar som uppehöll sig i Östeuropa och i slumkvarteren i de central- och västeuropeiska städerna. Likväl så var det rädslan för vad judar skulle göra med deras hejdlöst överdrivna makt som blåste upp försöken att beröva deras makt innan det var för sent — först i Tyskland och sedan i många andra länder. ^[18]

1800-talet var en triumferande imperialistisk höjdpunkt, där “solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet”, och judar var säkerligen inte de enda etniska minoriteterna som bodde tillsammans med “vita” européer. Antagonismen och fobin växte överallt där de “vita” på ett kränkande sätt interagerade med östasiatiska, sydasiatiska, latinamerikanska, afrikanska och mellanösternfolk. Varför var det just judeofobin i synnerhet som metastaserade till en extremt politisk organiserad antisemitism?

Det är essentiellt att förstå att det romerska imperiets fall vägde tungt i medvetandet hos de europeiska härskarklasserna, särskilt i eftermälet av betydande händelser som den franska revolutionen eller Pariskommunen. Därmed funderade de europeiska härskarklasserna över det romerska imperiets fall och undrade om och hur deras egna skulle möta samma öde. Friedrich Nietzsche var en av många intellektuella som ägnade hela hans liv till att studera denna “tragedi”. I Om moralens härstamning (en titel som bör läsas ganska bokstavligt) förmedlar han det så här:

Det var judarna som med skräckinjagande följdriktighet vågat vända den aristokratiska värdeskalan (god = förnäm = mäktig = skön = lycklig = älskad av gudarna) i dess motsats och hålla fast vid den nya värdeskalan med avgrundshatets (vanmaktshatets) tänder: “de eländiga är de enda goda, de fattiga, vanmäktiga, ringa är de enda goda, de lidande, hungrande, sjuka, fula är de enda fromma, de enda välsignade, endast för dem finns salighet, medan ni däremot, de förnäma och väldiga, i all evighet kommer att förbli de onda, grymma, liderliga, omättliga, gudlösa, och därför skall ni också i all evighet förbli de osaliga, de förbannade, de fördömda!” […] Med judarna börjar slavupproret inom moralen — detta uppror som har en tvåtusenårig historia bakom sig och som vi idag inte längre ser eftersom det har segrat! ^[19]

Nietzsche raljerar ursinnigt här mot narrativet om “de utvalda”. I hans ögon är judisk historia en historia om ultimat hämnd, men inte i profetiska eller religiösa termer. Deras nationella revolt, en av de första större antiimperialistiska rörelserna i mänsklighetens historia, är sedd utifrån perspektivet av den romerska härskarklassen som de rebellerade emot. Denna första akt slutar med fallet av Jerusalem — en brutal och obeveklig romersk belägring och ockupation där judiskt folk efteråt blev landsförvisade från deras eget hemland och skingrade. Den andra akten är kristendomens störtande av det romerska imperiet, som ses som kulmen av en långsam men stadig och målmedveten spridning av “slavmoralen” av de besegrade. Nietzsche ser de judiska folket till slut segra i en fasansfull seger över de mäktiga romarna, en seger som fortsättningsvis hotade att konsumera allt han ansåg vara vackert och storslaget. (Nietzsche var särskilt förskräckt av grymhetspropaganda som felaktigt anklagade de franska kommunarderna för att bränna ner Louvren!) ^[20]

Det finns en logik här och det är exakt samma logik som senare skulle få uttryck i det nazistiska folkmordsprojektet. Det är en logik som gör det möjligt för oss att förstå varför dessa antisemiter fortsatte att bedriva sin utrotning även efter att deras hopp om territoriell erövring var utsläckt. För att parafrasera Che Guevaras sista ord: de försökte döda en idé.

Det som ofta glöms bort — eller snarare medvetet döljs — är att denna tankegång, långt ifrån att bara vara en underlig tysk egendomlighet, åtnjöt en komplett hegemoni genom hela den imperialistiska, vita supremascistiska världen. Winston Churchill, född aristokrat och senare politiskt uppstickare, sörjde den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland, offentlig och för massmedierna i en tidning från 1920-talet, i dessa besynnerliga termerna:

Den här rörelsen bland judarna är inte ny. Från Spartacus-Weishaupts dagar till Karl Marx, och ner till Trotskij (Ryssland), Bela Kun (Ungern), Rosa Luxemburg (Tyskland) och Emma Goldman (USA), har denna världsomspännande konspiration för störtandet av civilisationen och för rekonstitutionen av samhället baserat på hejdad utveckling, av avundsjuk illvilja och omöjlig jämlikhet, sakta vuxit. Den spelade, som en modern författare, Mrs Webster, så skickligt har visat, en definitivt igenkännlig del i tragedin av den franska revolutionen. Den har varit drivkraften av varje omstörtande rörelse under artonhundratalet; och nu har till slut denna grupp av extraordinära personligheter från undervärlden av de europeiska och amerikanska storstäderna greppat tag i det ryska folket och praktiskt taget blivit de otvivelaktiga mästarna av det gigantiska imperiet. […] Även om det i alla dessa länder finns många icke-judar precis lika usla som de värsta av de judiska revolutionärerna, är den roll som de senare spelar i proportion till deras antal i befolkningen häpnadsväckande. ^[21]

Med den här historiska kontexten till hands kan vi fråga oss själva några frågor om Orwells mycket hyllade och märkligt omfamnade “socialistiska” arbete:

• Varför har Djurfarmen — en allegori så fantasilös att den till och med hånar hymnen L’Internationale — inte en metafor för Förintelsen? ^[22]
• Varför har 1984 en engelsk hjälte genom Winston Smith och en irländsk skurk genom O’Brien? ^[23]
• Hur kommer det sig att både Djurfarmen och 1984 flitigt ser till att vi förstår att både Napoleon och Storebror är karikatyrer av Stalin, men försummar att introducera någon motsvarighet för Hitler (för att inte säga något om Churchill)? ^[24]

Orwell ger oss ett otvetydigt svar i hans recension av Mein Kampf:

Jag skulle vilja föra till protokollet att jag aldrig har förmått mig själv att ogilla Hitler. Ända sedan han kom till makten har jag reflekterat att jag säkerligen skulle döda honom om jag kunde komma inom räckhåll för honom, men att jag aldrig skulle känna någon personlig fientlighet. Faktum är att det är något djupt tilltalande med honom. […] En känner, som med Napoleon, att han kämpar mot ödet, att han inte kan segra, men ändock är det något som han förtjänar på något sätt. […] Hur de än må vara som ekonomiska teorier är fascismen och nazismen betydligt mer psykologiskt sundare än någon annan hedonistisk livsuppfattning. ^[25]

Det som pågår här är en banal litterär teknik där författaren, istället för att hävda sina egna preferenser, försöker att undanta sig själv från kritik genom att påstå att han endast återger åsikterna hos den dumma folkmassan. Dock är något uppenbart: efter den häpnadsväckande omkullkastningen som Nazityskland erfar på grund av Sovjetunionen så kan Orwell inte låta bli att berätta och återberätta — deprimerad — historien om tämjandet av individualismen i händerna på “totalitarismen”. Med andra ord så var den övergripande tragedin under 1900-talet inte kolonialismen eller fascismen för Orwell, utan det var den till synes definitiva segern för socialistisk statskap. Det Orwell åstadkommer i hans verk, och det som gör det så politiskt användbart för härskarklassen som tröttsamt propagerar dem, är att han på ett tjänligt sätt packar om huvudsatserna i det antisemitiska politiska projektet utan den medföljande stanken av judeofobi.

Poängen här är inte att hävda att Orwell och hans kryptofascim spelade en central historisk roll, utan snarare göra det tydligt varför den härskande klassen finner honom och hans gelikar så ofarliga. Vi kan ju, trots allt, med enkelhet ersätta 1984 med dess dystopiska tvilling, Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Fastän de har betydande skillnader så reproducerar de samma grundläggande samhällsteori i formen av ett varnande exempel: några få extraordinära rebeller navigerar en dystopi där en liten ondskefull elit redan har uppnått total kontroll över godtrogna och hedonistiska horder.

Antisemitismens logik, långt ifrån att vara förvisad tillsammans med nazisterna, blev helt naturaliserad i väst. Från Sagan om ringen till The Dark Knight Rises (Batman) så får vi höra samma historia om och om och om igen: svartmuskiga horder blir manipulerade i smyg bakom kulisserna av skurkaktiga trollkarlar och vilseledande illusionister — oftast dolda mitt ute i det öppna, mitt ibland oss! — och belägrar allt som är balanserat och välformat och rent och bra och heligt och vitt och det som med rätt borde vara evigt. Manipulatörerna gör så på grund av ingen annan skönjbar anledning än girighet och ressentiment. Det är i varje fall inget annat än den borgerliga skräcken inför ett arbetaruppror lett av ett kommunistiskt parti, gjord begriplig för de angränsande samhällsklasserna genom att vädja till deras individualistiska självkänsla; påståendet att det ännu finns mörkare delar av världen vilka de fattiga i imperiet ännu kan torna över.

Det här är hur det kom sig att proxykriget mellan USA och Ryssland i Ukraina 2022 främst framställdes i västerländsk media som horder av undermänskliga ryska orcher under befälet av en liten, skurkaktig och ofta kroknäsad Vladimir Putin som attackerar ariskt-europeiska riddare och ungmör. Rysslands handlingar diskuteras givetvis inte i termer av deras explicit förklarade nationella säkerhetsintressen, utan istället som spekulationer om vidden av deras avund, förbittring, girighet, underlägsenhet, svartsjuka och fördärv. Samtidigt blir Andriy Biletsky, en uttalad nazist från Ukrainas nationalgard som öppet deklarerat att “det historiska uppdraget för vår nation i detta kritiska ögonblick är att leda världens vita raser i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot den semitiskt ledda Untermenschen”, ^[26] citerad med passion i The Economist som en av många “trotsiga” “till antalet underlägsna försvarare” endast abstrakt befläckad av “högerextrema sympatier”. ^[27]

The Economist är, såklart, inte en vänsterpublikation. Var är “vänstern” i allt detta? Typexemplet är återigen brittiskt. Så här lät det när NovaraMedia rättfärdigade deras förvirrade marknadsföring av ovannämnda antikinesiska grymhetspropagandakampanjer:

Det uiguriska folket förföljs av den kinesiska staten. Vänstern får inte vara för rädd att stå på de västerländska imperialisternas sida och agera i solidaritet. ^[28]

Det vore däremot orättvist att belasta Novara för allt detta. John Carpenters sci-fi film från 1988, They Live, ansedd som en sällsynt vänsterklassiker, berättar nämligen historien om en hunkig vit amerikansk arbetare som bär glasögon som tillåter honom att se förbi illusionen och inse att förklädda reptilianer kontrollerar samhället genom pengar och marknadsföring. När dessa “vänsterfolk” åsidosätter, i en högfärdig handvändning, alla bevis som framkommer från Xinjiang eller Donbass, genom att hänvisa till vittnesmålet från avfällingar i Washington D.C., så talar de faktiskt med auktoriteten av en stor tradition bakom sig.

En “vänster” som definieras av småborgare och borgerliga proletärer kan inte låta bli att smickra sig själv på detta självbestraffande vis om och om igen. Med brist på fantasi, men fullkomligt hungrande efter anständighet och bekräftelse, så fördömer de frikostigt Stalin och Mao medan de försöker bygga upp Nietzsche och Orwell (intellektuella i vilka de ser sig själva) som autentiska socialistiska revolutionärer i sin linda. Med narrativen om “sveket av en ond kabal” och “hjärntvättning” till hands så driver dessa “vänstermänniskor” på en faustisk pakt: överallt beviljas folket sin oskuld, men blir berövade på sin intelligens. Frälsningen kommer inte i detta liv, men den är åtminstone välförtjänt. En teori till synes för arbetare, nu genomsyrad av elitism, nihilism och nedlåtenhet, blir till den småborgerliga lumpenintelligentsians doktrin, motbjudande för proletärer.

Till och med pålitliga antiimperialister är delvis skyldiga till detta förhållande. Det är dumdristigt att insistera på att “hjärntvättning” styr väst och sen agera bestört när anklagelser om “hjärntvätt” blir vitt kastad av väst på sina fiender i imperialismens och krigspropagandans tjänst. Om vi tillåter att denna metod lyckas till och med en gång, vem kan då säga att den inte kommer att lyckas igen, eller att det inte redan lyckas någon annanstans, eller överallt? Det här är problemet med att omfamna detta tredelade narrativ och att identifiera sig själv som en av de upplysta rebellerna.

Nå, hur skulle det se ut om vi skulle förkasta denna teori om “hjärntvätt” helt och hållet och istället angripa det ovannämnda på ett faktiskt revolutionärt sätt?

Karl Marx, Tupac Shakur och “judefrågan”

“Inget mänskligt är mig främmande.”
[Nihil humani a me alienum puto.]
 — Karl Marx maxim, 1865. ^[29]

Jag var tvungen att brottas med Karl Marx svar till Bruno Bauer, Om “Judefrågan”, en stund — särskilt den andra delen, Dagens judar och kristnas förmåga att bli fria. På grund av kombinationen av dess polemiska karaktär och filosofiska komplexitet så tenderar den att vara en ganska odiskuterad text — några skulle förståeligt nog föredra att den inte var en del av marxistiskt kanon överhuvudtaget. Marx återger antijudiska stereotyper ogenerat och till synes utan att utmana någon av dem:

Låt oss betrakta den verklige världslige juden, inte sabbatsjuden som Bauer gör, utan vardagsjuden. Låt oss inte söka judens hemlighet i hans religion utan låt oss söka religionens hemlighet i den verklige juden. Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan. Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet. Vilken är hans världslige Gud? Pengarna. Nåväl! Frigörelsen från schackrandet och pengarna, alltså från den praktiska, verkliga judendomen vore hela vår tids frigörelse. En organisation av samhället, som skulle upphäva förutsättningarna för schackrandet, alltså möjligheterna till schackrande, skulle göra judendomen omöjlig. ^[30]

Och senare,

Judarnas frigörelse är i sista hand mänsklighetens frigörelse från judendomen. […] Juden har frigjort sig på judiskt vis inte bara därigenom att han tillägnat sig penningmakten utan också därigenom att pengarna med eller utan hans förskyllan blivit en världsmakt och den praktiska judiska anden blivit de kristna folkens praktiska ande. ^[31]

Vad ska vi tänka om den här texten? Det vanliga svaret börjar med att påpeka att Marx var, fastän han var ateist, etnisk jude. På grund av sättet som “stanna i din fil”-diskurs fungerar idag så neutraliserar det svaret potentialen i texten och blir istället ett slag mot Marx personliga karaktär. Med det sagt så härstammar detta från en ömsesidig överenskommelse mellan marxister och antimarxister att texten är föraktlig (och därmed i behov av en ursäkt) och min uppfattning är att resultatet av denna strategi är att detta verk får föga intresse utanför marxologin jämfört med andra.

Problemet med att framhålla Marx manöver här som över gränsen är att det stoppar oss från att faktiskt bedöma hur väl den fungerar som en legitim strategi för att bekämpa antisemitismen (Bruno Bauer, som Marx skrev emot, var en antisemit) — och, mer generellt, hur man bekämpar vilken annan avskyvärda idé som helst. Strategin som Marx har här, rätt förstådd, är bara en del av en familj av immanent kritik i allmänhet: snarare än att fly anklagelsen så omfamnar Marx den, avslöjar dess absurditet och radikaliserar den till dess motsats. Som Nia Frome uttrycker det: “när en idé väl stött på sina egna gränser, är det ett slag som den inte kan återhämta sig från.” ^[32]

Jag föreslår istället att det bästa sättet för samtida läsare att förstå vad Marx försöka göra i ingripandet mot Bauer är att, snarare än försöka sig på en komplex filosofisk exeges, istället leta efter ett jämförbart exempel på hur samma strategi skulle utspela sig i ett kontext som vi är mer bekanta med. Det här råkar i själva verket vara något som raplegenden Tupac gjorde i en intervju 1995:

(Baserat på vad du vet, vad tänker du om ungdoms- och gängvåld i Amerika? Särskilt i de svarta gemenskaperna och latinamerikanska gemenskaperna som uttövar gängvåld…)

Jag tror… öh, jag tror att jag kommer få mycket skit för det. Jag tror att gäng kan vara positiva. Det behöver bara vara organiserat och måste styra bort från att vara självdestruktivt till att vara självproduktivt. Jag tror att det här landet är byggt på gäng och, du vet, jag tror att det här landet fortfarande drivs av gäng. Republikaner, Demokrater, polisdepartementet, FBI, CIA… de är alla gäng, fattar du? Kriminalvårdarna. En kriminalvårdare sa till mig rakt ut “Vi är det största gänget i delstaten New York”. Rakt ut, fattar du? Hela det här landet är byggt på gäng, vi behöver bara inte vara så självdestruktiva med det. Organiserade, du vet?

(Men våldet…)

Våldet? Men det är våld i Amerika. Vad gjorde inte USA nyss, flög till Bosnien? Vi har inget att göra där, fattar du? Det är samma sak. Hur kan de säga till oss att inte ha gäng? Vet du vad gängvåld är, för det mesta? Och folket vill inte att du ska höra det här. Någon skjuter din familjemedlem, så självklart att du hämnas. Fattar du? Samma sak som USA gör, fast ingen sköt någonsin deras familjemedlemmar, du vet? De ser någon bomba en skola och alla de här människorna blir mördade, så USA bara “Åh, det där är förjävligt, vi måste dit och visa dem vilka som är de riktiga mördarna”. Samma mentalitet får de här gangstrarna, fattar du? Så innan de slutar med den mentaliteten kommer vi inte att sluta. Eller de kommer inte sluta, för de kollar på det här landet för att se vad de gör. Amerika är det största gänget i världen, fattar du? Kolla bara på hur de inte kom överens med Kuba, så vad gjorde de? Isolerade dem. Det är det vi gör på gatan: vi blockerar saker.

Jag vill säga stoppa våldet. Jag vill säga att våldet inte är bra…

(Varför kan du inte säga det?)

Därför att det inte är realistiskt! Jag vet att det inte är bra. Om någon kommer tala emot våld så kommer det vara brodern som blev skjuten fem gånger. Jag blev skjuten två gånger i min… tro mig, våld är inte coolt. Och de vet att våld inte är coolt! Det finns ingen där ute med en pistol som säger att det är “coolt” att skjuta folk. Det är bara, du vet, att i vissa situationer finns det ingen annan väg ut… Men det finns situationer där vi kan hitta vägen ut. Men innan vi hittar den vägen ut kan vi inte säga att inte leva denna livsstil. ^[33]

Marx och Tupac är båda ett föremål för hat baserad på deras tillhörighet till en föraktad minoritet i ett fördomsfullt samhälle, främmande element. Det vore förståeligt och till och med sympatiskt om dessa två män valde strategier som är vanliga när man blir tvingad av den härskande ordningen att göra ett uttalande om sina kamrater: att fördöma, att distansera sig, att förklara antingen att stereotypen är falsk (vilket vanligtvis initierar en rörig diskussion: varifrån kommer stereotypen då?) eller att erkänna stereotypen men vädja att de är “en av de goda”.

Det mäktiga med Marx och Tupacs strategi är att de vägrar att bevilja existensen av en stor klyfta som skiljer det hövliga samhället från dess mål för uteslutning. De tillbakavisar just den fåfänga att deras samtalspartner är i en position att döma någon. En judisk “schackrare” i 1840-talets Tyskland och en svart “gangster” i 1990-talets Amerika — måltavlor för ett ohämmat socialt förakt och galla — visas i båda fallen upp av männen som en spegelbild av det ruttna samhället som anser sig självt så överlägset. De hävdar bestämt: “Vi, eller dem, kanske inte är oskyldiga. Men det är varken du, eller vi.”

För dem som är osäkra huruvida den här tolkningen av Marx avsikt tål en expertgranskning, kan perspektivet att Tupacs och Marx argument står i proportion till varandra försvaras med referens till existerande marxologiska experter som David Leopold vid Oxford universitet:

Kort sagt, Marx fokus i sin diskussion om rättigheter i Om Judefrågan tillhandahålls av Bauers insisterande att judarnas religiösa och egoistiska natur gör dem okvalificerade som innehavare av mänskliga rättigheter. Medan Bauer tog språkbruket med vilka den kristna majoriteten kränkte den judiska minoriteten (som egoistiska individer som avgudade pengar) och upprepade det, så tog Marx det språkbruket och utökade det för att inkludera majoriteten av den kristna befolkningen (som egoistiska individer som avgudade pengar). […] Den utbredda nedlåtande associationen var en exklusiv sådan, i att den antydde att judar var ‘egoistiska’ på ett sätt som den kristna majoriteten inte var. Denna exklusiva association stöddes av Bauer och avvisades av Marx. Dock var formen på Marx avvisande signifikant. Den exklusiva associationen kunde utmanas på två sätt: antingen kan man ifrågasätta associationen som sådan, eller ifrågasätta exklusiviteten på associationen. Marx lingvistiska utvidgning antar den senare strategin. ^[34]

Vi kan också undvika experter och helt enkelt notera att det i själva verket finns en tydlig kontinuitet mellan Marx väldigt kontroversiella formuleringar från 1844 och hans mer hyllade rader från bara några månader tidigare, i slutet av 1843. Notera hur annorlunda det här låter gentemot det som godtas som kritik av religion — eller konsumismen — idag:

Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium. Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att de skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. ^[35]

“Inget mänskligt är främmande för mig.” Detta är vad Marx valde som sin maxim. Och det är lämpligt, för det definierar hela hans arbete. Samtidigt som han engagerade sig i projektet att identifiera och förstå samhällsklasser och klasskamp så vägrade han att genomsyra dem med rigiditet eller evighet, eller att etablera — så som kolonisatörer egennyttigt gjorde — genetiska och psykologiska hierarkier. Han såg inte sig själv utanför klassprojektet som han analyserade. ^[36] Det här erfordrade honom att insistera på att förstå “den rationella kärnan inuti det mystiska skalet”, logiken bakom det vi anser vara galenskap eller till och med ondskefullhet hos den andra — till och med den giriga kapitalisten. Det är just detta som gör det möjligt för Marx att verkligen upptäcka och förstå de inre hemligheterna hos kapitalismen, och på så vis överträffa en rad uppsättning föregångare som nöjde sig själva med allt mer högljudda och spektakulära fördömanden av dess ondska.

Är det här ett överlägset tillvägagångssätt? Om så är fallet, varför? I skarp kontrast kan vi betrakta attityden hos Marx samtida antikapitalistiskt organiserade rivaler i 1800-talets Europa. Anarkister var oerhört stolta i vad de ansåg var deras mycket mer kompromisslösa avbrott gentemot det rådande läget. Varför försöka förstå någonting så vidrigt som den härskande klassen — innebär inte det något annat än dess rationalisering? Varför försöka att ta över deras groteska vapen, Staten — borde den inte istället avskaffas helt och hållet? Denna aggressiva strävan efter ett abrupt avbrott, detta påkallande av moralisk indignation med målet att förkasta all möjlig förklaring till varför oönskade saker kan ha naturligt uppstått från första början, ledde till slut de två ledstjärnorna i den anarkistiska rörelsen, först P.J. Proudhon i Frankrike och senare Mikhail Bakunin i Ryssland, rakt in i en fanatisk och konspiratorisk antisemitism:

Judar. Skriv en artikel mot denna ras som förgiftar allt genom att lägga sin näsa i blöt överallt utan att någonsin beblanda sig med ett annat folk. Begär att de utvisas från Frankrike med undantag för de individer som är gifta med franska kvinnor. Avskaffa synagogor och ge dem ej tillträde till någon anställning. Begär dess utvisning. Slutligen, sträva efter avskaffandet av denna religion. Det är inte utan anledning som de kristna kallar dem gudsmördare. Juden är mänsklighetens fiende. De måste skickas tillbaka till Asien eller bli utrotade. H. Heine, A. Weill och andra är inget annat än hemliga spioner; Rothschild, Crémieux, Marx, Fould, vrickade, gallsjuka, avundsjuka, bittra, etc. etc. varelser som hatar oss. ^[37]

Marx kommunism söker en enorm centralisering av staten, och där en sådan existerar måste det oundvikligen finnas en central statsbank, och där en sådan bank existerar kommer den parasitiska judiska nationen, som spekulerar på folkets arbete, alltid att finna ett sätt att segra. ^[38]

Den antisemitiska gallan här visar sig vara, i båda fallen, mycket mer än ett färgglatt sidohugg: anarkisternas naiva förståelse för orsakerna till ondska gör dem till nihilister. De är oförmögna att föreställa sig klasskamp som något annat än förintelsen av den eller det som anses vara det andra. ^[39]

Marx strävade alltid, i “Om “Judefrågan” och på andra ställen, för ett komplexare projekt:

Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. […] Människan befriades därför inte från religionen, hon fick religionsfrihet. Hon befriades inte från egendomen. Hon fick egendomsfrihet. Hon befriades inte från förvärvsegoismen, hon fick förvärvsfrihet. ^[40]

Alienationen framträder såväl däri, att mina livsförnödenheter tillhör en annan och att min önskedröm är en annans oåtkomliga ägodel, som att varje ting är ett annat än det självt, att min verksamhet är en annan, ja till sist - och det gäller också för kapitalisten - att den omänskliga makten härskar. ^[41]

Det är inte individerna utan kapitalet som befrias i den fria konkurrensen. ^[42]

Lika enfaldigt som det därför är att uppfatta dessa ekonomiska borgerliga karaktärer av köpare och säljare som eviga samhälleliga former av den mänskliga individualiteten, lika oriktigt är det att begråta dem som ett upphävande av individualiteten. ^[43]

Som jag ser det så måste en ordentligt marxistisk analys av världen obevekligen försöka att förstå allt — alla fenomen och alla förhållanden. Därmed kan inte någon samtidigt hävda sin tillhörighet till den marxistiska traditionen och sen vara nöjda med att svamla om marionetter och CIA och “sheeple”. Varje redogörelse där två antagonistiska kategorier av människor framstår som lika främmande för den självgode och upplysta samhällskritikern duger ej.

Strategi och fantasi

Kära läsare, det är nämligen så att så mycket av det som pumpas ut som punk inte säger något mer än jag suger, du suger, världen suger och vem fan bryr sig — vilket är, öh, ah, på något sätt otillräckligt. Fråga inte mig varför; jag är egentligen bara åskådare. Men alla åskådare kan se att det ovannämnda, om vi använder termerna Vi och Dem, bara säger exakt vad Dem vill att du ska göra, för det motsvarar kapitulation.
 — Lester Bangs, 1977. ^[44]

Vi lever i kapitalismen och dess makt verkar ofrånkomlig — men det gjorde också konungarnas gudomliga rätt. All mänsklig makt kan motarbetas och ändras av människor. Motstånd och förändring börjar ofta inom konsten. Väldigt ofta inom vår konst, ordens konst.
 — Ursula K. Le Guin, 2014. ^[45]

Vilka är de strategiska konsekvenserna av att bestämt förkasta den tredelade samhällsteorin framförd av Orwell och istället anta Marx allomfattande teori? De grundläggande handlingspunkterna ser ut ungefär så här:

1. Sluta anklaga folk för att vara “hjärntvättade”. Sluta behandla dem som boskap och sluta försök att väcka dem till handling genom att exponera dem för “obehagliga sanningar”.
2. Acceptera istället att de har undvikit dessa sanningar av en anledning. Du lyckades bryta dig genom propagandabarriären och det kan de också göra om de verkligen ville. Många av dessa människor ser dig som dåren och i många fall inte utan anledning.
3. Förstå människor som intelligenta varelser, skapa en politisk strategi som med övertygelse talar om varför de och deras lott kommer att vinna på att gå med i ditt politiska projekt. Inte i en utopi långt in i framtiden, utan snart.
4. Om du inte kan framföra detta argument, glöm att övertyga personen i fråga. Fokusera istället på att hitta andra personer som ett sådant argument fungerar för. Detta leder dig direkt till klassanalys.

Jag började denna essä genom att dela den hårda läxan att personer oftast inte är så mottagliga till mina efterforskningar i antikommunistisk grymhetspropaganda. Detta var dock inte den enda läxan jag lärde mig under hela den här tiden. Jag lärde mig också om en faktiskt effektiv strategi mot antikommunistisk propaganda som kretsar kring att beständigt dela positiva kommunistiska prestationer, både samtida och historiska. Jag lärde mig den från andra människor eftersom det inte kom naturligt för mig. Dynamiken på spel är påtaglig: när människor är med på tåget på grund av positiva prestationer så förkastar de, helt själva, de falskt negativa (och resonerar igenom de verkligt negativa).

Avslöjandet av grymhetspropaganda är fortfarande väldigt användbart, bara inte på sättet som jag först tänkte mig. I början hade jag förhoppningen att folk skulle reagera enbart på grund av ren ilska när de blev medvetna om de imperialistiska intrigerna, men nu ser jag istället avslöjandena som endast hjälpredskap. Att dela positiva saker är primärt och avslöjanden är sekundära. Sekundärt betyder dock inte valfritt. Det finns en ihärdig myt att samhälleliga framgångar som till exempel rimlig pandemihantering eller högkvalitativ kollektivtrafik kostar ens själ. Med den här uppfattningen så är vädjanden till hyckleri — t.ex. att ens själ redan är förliden på grund av delaktighet i västerländska folkmord — värre en värdelösa. I den mån de uppfattas som en bekännelse så är de extremt skadliga. Ett självsäkert och evidensbaserat avvisade av sådana påståenden är både en mer principfast och en mer effektiv strategi. Allt som krävs är arbete.

Det här kanske verkar fokusera för mycket på retorik, men det är viktigt här att försäkra sig om att en avvisning av liberal idealism inte borde leda en rakt in i mekanisk materialism. Marxismen kallas inte för dialektisk materialism utan anledning. Det är överhuvudtaget inte skamligt att fundera på hur man går tillväga för att skapa engagemang i idévärlden på ett lugnt och strategiskt sätt.

Om vi fortsätter i en mer polemisk anda, så verkar nyttan som härskarklassen har av Orwell (och Nietzsche) föreslå att kommunister i Nordamerika har, med deras försök att distansera sig själva från “mycket snack, ingen verkstad”-intelligentsian, reflexmässigt avsagt sig några väldigt viktiga ideologiska uppgifter. En av dem är artikuleringen av en övertygande och realistisk kollektiv vision för framtiden, en uppgift som inte kan skjutas upp i all evighet som en implementationsdetalj för “efter revolutionen” eller “efter maktövertagandet”. Det räcker inte med att bara uttala sig om dygd eller principer.

Det finns dock en ännu mer angelägen fråga. Om vi accepterar att de så kallade “offren” för propaganda i den imperialistiska kärnan inte på riktigt tror på påhittade fakta och påhittade siffror, utan istället slentrianmässigt går med på dem, så följer min kontroversiella, men väsentliga, övertygelse: vi borde inte behandla innehållet i nyhetsmedia och nöjesmedia så annorlunda och vi borde behandla nöjesmedia mycket mer seriöst än vi gör för närvarande. Jag skulle säga att kommunister redan utklassar imperialistiska propagandister när det gäller att bekämpa grymhetspropaganda. Texterna är mer rigorösa, bevisen är mycket tydligare redovisade och även lättare att verifiera. Problemet är att vi inte lyckas få människor till en punkt där de bry sig om fakta från första början!

Det är absurt att se personer ursinnigt klaga på att till exempel BBC:s rapporteringar om Kina är fulla av orientalistiska osanningar och sen vända sig och komma med undanflykter för varför exakt samma stereotyper måste tolereras eller till och med hyllas när de slingrar sig in genom högbudgeterad underhållningsmedia. Det är absurt att se kommunister försvara att lägga dussintals timmar på reaktionär, själsdödande media så som Breaking Bad eller Mad Men eller Game of Thrones och sen i en handvändning förlöjliga och fördöma hela den ideologiska kampens sfär som endast en överbyggnad. En vanlig refräng lyder: “Nyheterna måste rapporteras korrekt, men låt folk få njuta av saker — kostnärlig frihet är sakrosankt.” Denna nonsens anser jag är liberalism. När vi gör det här så så kommer det vi kastar ut genom fönstret in via bakdörren igen.

I verkligheten så tjänar nöjes- och nyhetsmedia samma propagandiska syfte: de riktar inte in sig på våra motiverade övertygelser om vad som är rätt eller fel, utan istället på vår uppfattning om sociala risker och belöningar. Människors faktiska rationalitet, deras förmåga att särskilja orsak och verkan, är alldeles för tålig för att ruckas på när deras omedelbara intressen står på spel. Människors stolthet däremot är mycket mer formbar. Att kommunister vägrar att utmana media som gör dem osynliga — eller värre, aggressivt förödmjukar dem — är att ge upp fajten innan den ens är planerad. Och jag tror genuint att vi gör det här varenda gång som vi vägrar att utmana en orwellism eller en nietzscheanism. Vi har i stort sett misslyckats med att skapa nyttiga kommunistiska alternativ — inte bara i verkligheten, som med Svarta pantrarnas frukostprogram, men även så långt fantasin går. Och i fantasins värld, precis som andra, så avskyr naturen ett vakuum. Orwellismen frodas i frånvaron av socialrealistisk agitprop.

Lenin gav sin världsomvälvande revolutionära pamflett samma titel som Tjernysjevskijs älskade och inflytelserika revolutionära skönlitterära roman Vad bör göras? ^[46] Stalin tog sin pseudonym “Koba” från Patricidet, en hjältemodig och romantisk roman som var populär i Georgien när han var en ungdom. ^[47] Vi kan likväl tala om Maos högaktning för Lu Xun ^[48] och Berättelser från träskmarkerna. ^[49] Assata har talat om de lömskt dystra sändningarna i vår media. ^[50] Var är vår revolutionära skönlitteratur idag? Anarkistiska författare som Ursula K. Le Guin verkar vara det närmsta vi har kommunistlitteratur som är mainstream. Jag tror genuint att om man verkligen fiktivt kan föreställa sig en genomförbar övergång från vårt nuvarande tillstånd till något bättre så spelar det en stor roll för att övertygat våga hävda att det går att utföra i verkligheten. Och omvänt, om vi inte ens kan föreställa oss hur en övergång skulle kunna se ut även i våra vildaste drömmar, så är varje “riktig” organisation dödsdömd.

Jag känner starkt för idén att politik inom konsten spelar roll eftersom konst har påverkat hur jag ser på världen. Därför, eftersom jag avvisar idén att det finns något slags oöverbryggbart glapp mellan mig och “massan”, så tänker jag mig att det måste spela roll för alla andra också. Mer generellt så jag tänker mig att det jag känner är mina behov — mat, frid, samhälle, ego, värdighet — också måste vara andras behov. Det här kategoriska förkastandet av “underhållning kontra nyheter” övergår i förkastandet av skiljelinjerna “hjärta kontra hjärna”, “känslor kontra fakta” och “moral kontra intelligens”. Dessa är liberala villfarelser som härstammar från de mäktigas rättfärdigande av sina övergrepp, och de maktlösas försök att hantera dem med självrättfärdighet som tröstpris.

Så länge vi marxister fortsätter att verka i miljöer där allas idéer om hur det förflutna var, och hur framtiden kan se ut, förblir vaga och märkbart förpliktade till den reaktionära elitismen hos sådana som Orwell, Nietzsche och andra kulturella grindvakter, så kommer alla slags revolutionära kommuniströrelser att enbart förlita sig på materiell desperation för att samla anhängare. Om vi vill ta initiativet så måste vi sluta lovorda själva “berättandet av hårda sanningar” för deras egen skull. Vi måste börja att visa för folk hur social organisering kan lösa våra problem, med ritningar såväl som berättelser, så att vi istället för att tycka synd om eller håna kollektivet, som självutnämnda “outsiders”, är stolta över att se och känna igen oss själva som individer inom det.

En väg ut

Det här är hur de överlever. Du måste veta detta. Du är för smart för att inte veta detta. De målar upp världen full av skuggor och säger sedan till sina barn att de ska hålla sig nära ljuset. Deras ljus. Deras skäl, deras bedömningar. För i mörkret finns det drakar. Men det är inte sant. Vi kan bevisa att det inte är sant. I mörkret finns det upptäckter. Det finns möjlighet, det finns frihet i mörkret när någon väl har belyst det. Och vem har varit så nära att göra det som vi är just nu?
 — Captain Flint, Black Sails, XXXVIII. ^[51]

Man förvärvar den gamla glädjen inför arbetet: glädjen att fullgöra en plikt; att känna sig viktig inom den sociala mekanismen; att känna sig som en kugge som har sina egna unika egenskaper, som är nödvändig — dock ej oumbärlig — för produktionsprocessen. Och, för övrigt, en medveten kugge. En kugge som har sin egen motor, som drivs längre och längre varje gång, för att frambringa ett lyckligt slut på en av huvudpremisserna för den socialistiska konstruktionen: tillgången av en tillräcklig mängd konsumtionsvaror för hela befolkningen.
 — Ernesto “Che” Guevara, 1964. ^[52]

I slutändan, oavsett hur radikalt “antisystem” tänkaren verkar vara, att förstå av samhället i termer av å ena sidan rebeller och å andra sidan folkmassor kontrollerade av eliten, visar sig vara ett särskilt exempel på en mer generell tendens: liberalism.

Liberalismen kontrasterar individens intresse med kollektivets, ett retoriskt trolleritrick som felaktigt och på ett ologiskt sätt implicerar att kollektivet inte består av individer. Det kanske verkar skolastiskt att mala om logiska frågor här, men märk hur allmänt förekommande detta till synes oskyldiga stridsrop visar sig vara: precis som Orwell, så är det inte bara Liberaler med stort L som föredrar det, utan också Anarkister, Konservativa och alla andra radikala liberaler. Det är ingen liten bedrift!

Det visar sig att vi kan härleda hela den koloniala historiens logik från detta lilla axiom. Liberal retorik stannar inte vid ett kompromisslöst, ensidigt och absolut försvar av (en uppsättning) individuella rättigheter. Den övergår sömlöst, och med en likvärdig passion, till ett försvar av familjen, affärsföretaget, en ekonomisk klass, en ras, en nation, ett imperium. När vi med stolthet hävdar att vi är för individen över kollektivet så säger vi i princip att några människor räknas som människor och andra inte. I liberalismens hjärta finns avhumaniseringen; vi bör inte glömma att slavägande var en av de ursprungliga “individuella rättigheterna” som de amerikanska revolutionärerna så våldsamt kämpade för.

Däri argumenten mot socialistiska stater. Varje dödsfall under socialismen är regeringens misslyckande, eftersom den hade mage att försöka lösa problem kollektivt. Under kapitalismen är dödsfallen individens misslyckande och därmed ingens ansvar. Däri ligger förmågan att argsint och självgott rättfärdiga åberopandet av en “återgång till det normala” inför massdöd och oduglighet.

Den goda nyheten är att vi har kommit längre än vi tror i att omstörta detta tillstånd. Om vi överger anarkoliberala fantasier om utopier där vi inte längre arbetar, om vi istället accepterar att vi är arbetare, om vi kan göra det med stolthet, så visar det sig att många realistiska segrar är inom räckhåll. Överallt där arbetare redan jobbar hårt behöver de endast socialisera frukten av sitt redan socialiserade arbete. Att omorganisera produktionen är visserligen ingen trivial uppgift. Hur som helst så är poängen här att vår sociala mekanism redan ger oss omfattande bevis på att våra förmågor och färdigheter finns i överflöd. Vi har redan samlat på oss så mycket vetenskaplig kunskap, såväl som underhållning, att vi kan fylla flera Alexandriska bibliotek, och förmågan att producera oändligt mycket mer utan någon “hjälp” från kapitalister!

Kapitalister fruktar inte individuella rebeller. De överöser oss med sådana bohemiska historier. De fruktar raka motsatsen: spridningen av ett autentiskt arbetarklassmedvetande som målmedvetet förkastar deras “lediga och rika” livsstil som allas ultimata ideal. Hatet mot “flockmentalitet” härrör i slutändan från det aristokratiska hatet mot underklassens kollektiva visdom, mot deras val att jobba tillsammans för att försvara sig själva från rovdjur som annars skulle plocka dem en efter en. Projektet att återanvända denna elitistiska attityd för utopiska ändamål är en återvändsgränd.

Om du vill vara radikal, börja med att radikalt förkasta den äldsta, den mest ondskefulla och den mest utbredda delen av den härskande klassens ideologi: idén att det inte finns någon visdom överhuvudtaget att finna i beteendet hos folkmassorna. Förkasta idén om “hjärntvätt” och insistera på att hitta kärnan av intelligens, sanning och vishet i alla människors nuvarande handlingar, även om handlingarna verkar motbjudande eller hopplöst närsynta. Identifiera just var du kan ingripa, och med vem, på ett sådant sätt att det passar med existerande tendenser, men alltid med blicken mot revolutionen och vinsten av en bättre framtid. Agerar du mot verkligheten på detta sätt, så kanske du rentav börjar ändra den.