Nia Frome
Översättning: Anonymous

Omsvängningen (2021)

5 minuter | English Español Italiano Svenska | Art & Propaganda The Crew

Det finns ett typiskt fenomen inom media där det avslöjas, oftast nära slutet av berättelsen (men ibland på direkten), att om du försöker för mycket att göra gott så gör det dig ond. Game of Thrones, HBO:s Watchmen, Hungerspelen, och många andra serier, filmer, och spel har alla slut som verkar komma ur tomma intet, som om de är externt påtvingade istället för att följa berättelsens interna logik.

Ett popkulturellt verk är lockande till graden att den väcker vår riktiga önskan för förändring, rättvisa, dygdhet, frihet, etc. Men det kan aldrig fortsätta till slutet av denna väg, den kan aldrig uppfylla detta behov, eftersom det skulle vara ett alltför stort hot mot den rådande samhällsordningen. Principen om yttrandefrihet har visat symptom av denna rädsla sedan dess födelse. John Stuart Mill, fader till upplysningens liberalism och en av de tidiga förespråkarna för yttrandefrihet, varnade explicit om att expandera den till socialister:

Åsikten att majshandlare svälter de fattiga eller att privat egendom är stöld, borde obehindrat få tryckas i pressen, men kan med rätta ådra sig straff om den levereras oralt till en upphetsad mobb som samlats utanför en majshandlares hem, eller om den i form av ett plakat ges till samma mobb. [1]

Varför brukar berättelser som börjar lovande och tankeväckande bli skräp mot slutet? Därför att varje konsekvent utarbetad lösning av problem leder till kommunismen. En sån konsekvent utarbetning måste saboteras, motverkas; för att göra det så måste själva principen av logisk konsekvens i sig överges. Ett kontrarevolutionärt slut måste uppehållas som ett lyckligt slut, vilket betyder att den som representerar revolutionen måste målas upp som skurken, oavsett hur osannolik eller uppenbart påklistrad denna karaktärisering är. Erik Killmonger, Daenerys Targaryen, Alma Coin, och Lady Trieu blir onda nästan oförklarligt, och därmed straffas tittaren för att de stödjer ett maktanspråk från någon med bra politik. Budskapet är otvetydigt: ”Bra politik gör dig inte lämplig att styra! Ingen politik gör det! Återställandet av status quo är det bästa vi kan hoppas på.”

Dessa berättelser fångar cyniskt tittaren emotionellt genom att ge dem en försmak av kommunism, och sen när berättelsen inte längre behöver använda detta knep — för att den snart är slut — så förolämpar den tittaren för att de föll för det från första början. Inglourious Basterds ”får oss att dela dessa fantasier [att döda Hitler] och sen så börjar den att ifrågasätta dessa fantasier. … [Tarantino] hatar oss för att vi gillar hans filmer på sättet som vi gör; han hatar oss för att han så lätt kan få oss att njuta av synen av folk som blir intryckta i ett litet utrymme så att de kan bli utrotade.” [2] Christian Thorne har fel som ser detta som ett speciellt karaktärsdrag enbart hos Tarantino: tvärtom, att hata sin publik är typiskt för massmedia.

Detta hat och nedlåtenhet är bara ett specifikt fall av en mer generell form av liberal vishet. Nämligen: sanningen är alltid vilken slutsats du än når efter att du kommit över din ungdomliga radikalism. På ett pråligt sätt signalerar kostnärer mogenhet och seriositet genom att fördöma radikalism. Denna gest är så obligatorisk och reflexmässig som att göra korsets tecken när du går in i en kyrka. Oavsett vad för intressanta idéer som man startar med (och om jag får uppskatta finns det verkligen en hel del intressanta idéer), så måste man alltid avsluta med att svära trohet till status quo. Och det här förvränger hela berättelsen, speciellt mot dess slut. Förväntningarna (dvs, dit publiken hoppades att berättelsen skulle gå) måste alltid ”undergrävas” (dvs, nekas för att passa de överordnade strukturella kraven) för att påminna publiken att de aldrig någonsin kan få vad de vill (dvs, kommunism).

Vilka är producenterna ansvariga gentemot i slutet av en lyckad show? Definitivt inte tittarna, vars halvmedvetna revolutionära begär bidrog till showens framgång. Eftersom showen redan är en hit så behöver den inte avsluta på ett tillfredsställande sätt för att få folk att fortsätta kolla. Producenterna är bara ansvariga gentemot framtida investerare, som måste försäkras att producenterna är en bra investering. De finner sig själva tvungna att performativt förräda som ett sätt att godhetssignalera framför hypotetiska ”penningmän”. Som Black Sails och Marx’s Inferno visar är förräderi kapitalismens grundsynd, och alla stora filmproduktioner måste rituellt återskapa denna gest för att få spela med de stora spelarna. De demonstrerar deras värde för makten genom en lojalitetsed som blir vävd in i manuset: ”Jag har arrangerat för att säkerställa att när vi beger oss, så sker det med kompromisser på plats som kommer att desarmera alla hot av utbrett uppror.” [3]

Omsvängningen, kapitalismen som snor åt sig fotbollen i sista stund, är skrattretande förutsägbar. Och det sträcker sig långt bortom media: kapitalismen är ett kontinuerlig ”prank”, ett plötslig men oundvikligt svek som inte kan sluta upprepa sig själv, som nästlar sig in i varenda av vardagens hörn, vilket gör den dummare och mer självdestruktiv (det Marx kallade reellt underordnande). Men vi borde inte klandra varandra för att vi fortfarande försöker skjuta Gullans fotboll — likt religion så är massmedia både ett uttryck för och en protest mot verkligt lidande. Vi kanske går på tricket, men våra steg blir ständigt snabbare varje gång. Det återstår att se hur en fullt utarbetat kommunism kommer att se ut. Lyckligtvis så undkommer vi inte den frågan i våra huvuden (eller på våra skärmar) förrän vi löser den.


[1] Shirley Galloway, 1993. John Stuart Mill’s On Liberty: Only for the Exceptional Few. [web] 

[2] Christian Thorne, 2011. Tarantino, Nazis, and Movies That Can Kill You — Part 2. [web] 

[3] Robert Levine och Jonathan E. Steinberg, Black Sails. 04x10 — XXXVIII.